Hur kan en människa vara så lycklig men samtidigt så olycklig?
Det är bara det att jag mår så himla dåligt. Jag vet inte om det är hormoner eller om det verkligen är så att jag mår dåligt. Eller.. stryk det förresten. jag vet exakt varför jag mår dåligt. Jag är ensam. Så fruktansvärt ensam. Jag känner mig som en fånge i min egen lägenhet. Jag sitter uppe sent på natten för att kunna sova bort hela dagen. Men till vilken nytta? Jag tvättar, diskar och lagar mat tills Han kommer hem. Sedan får vi fem timmar tillsammans innan han går och lägger sig. Jag får fem timmars umgände om dagen. Det suger!! Speciellt om det blir som det blev idag (och som händer ibland). Han säger att han skall åka till affären, och sedan är han borta en timma och när han kommer hem har han varit hemma hos sina föräldrar och lämnat mig ensam i mitt fängelse.
Jag kanske överdriver en aning, men faktum är att höjdpunkten för mig på en tvåveckorsperiod är återbesöken hos MVC. Och då är det en riktig skata jag går till också. Kanske bara hormoner, men jag känner mig ful, äcklig och tjock (inte bara för att jag är gravid) utan tjock på andra ställen.
Jag saknar mina föräldrar och mina få vänner därhema. Om sanningen skall fram har jag inte speciellt många vänner. Men ALLA är långt borta.
Har jag gjort ett misstag? Lite sent att ångra sig nu, men jag vill verkligen inte bo häruppe. Är inte riktigt säker än hur långt jag är beredd att gå för att slippa vara här. Det vet jag inte. Trodde verkligen att det var häruppe jag ville bo, men så var inte fallet.. Men han vill inte flytta. Hur gör man?
Kan du inte få vänner där?
Men du... Jag tycker att du borde förklara för honom att det är mycket bättrare att bo civilisationen och att om han inte förstår det så får han ta det med mig ;) Nej, men jag tycker inte om att höra att du inte trivs... Önskar att jag kunde komma och hälsa på och krama om min vackra Blondie...
Kram kram kram
Men åh. Vad svårt. Men kommer det inte bli bättre när du får ett större sammanhang där? Jobb, skola, andra föräldralediga att hänga med på en parkbänk? (obviously, inte den dåliga a-lagaränken som jag just insåg att det låter som, utan den fina lekparksbänken med kaffetermos.)Om inte måste ni ju kunna hitta någon form av kompromiss, du kan ju inte gå runt och ha konstant lappsjuka i resten av ditt liv.
Puss och kram /Helena
