Lindagumman

Jag har ett bra liv. Jag är frisk, lever tillsammans med min själsfrände. En underbar man som jag kämpat hårt för att vinna kämpat hårt för att få vara tillsammans med. Jag väntar vårt barn tillsammans med denna underbara människa och då torde väl i alla fall livet vara ganska bra? Absolut

Det är bara det att jag mår så himla dåligt. Jag vet inte om det är hormoner eller om det verkligen är så att jag mår dåligt. Eller.. stryk det förresten. jag vet exakt varför jag mår dåligt. Jag är ensam. Så fruktansvärt ensam. Jag känner mig som en fånge i min egen lägenhet. Jag sitter uppe sent på natten för att kunna sova bort hela dagen. Men till vilken nytta? Jag tvättar, diskar och lagar mat tills Han kommer hem. Sedan får vi fem timmar tillsammans innan han går och lägger sig. Jag får fem timmars umgände om dagen. Det suger!!  Speciellt om det blir som det blev idag (och som händer ibland). Han säger att han skall åka till affären, och sedan är han borta en timma och när han kommer hem har han varit hemma hos sina föräldrar och lämnat mig ensam i mitt fängelse.


Jag kanske överdriver en aning, men faktum är att höjdpunkten för mig på en tvåveckorsperiod är återbesöken hos MVC. Och då är det en riktig skata jag går till också. Kanske bara hormoner, men jag känner mig ful, äcklig och tjock (inte bara för att jag är gravid) utan tjock på andra ställen.


Jag saknar mina föräldrar och mina få vänner därhema. Om sanningen skall fram har jag inte speciellt många vänner. Men ALLA är långt borta.

Har jag gjort ett misstag? Lite sent att ångra sig nu, men jag vill verkligen inte bo häruppe. Är inte riktigt säker än hur långt jag är beredd att gå för att slippa vara här. Det vet jag inte. Trodde verkligen att det var häruppe jag ville bo, men så var inte fallet.. Men han vill inte flytta. Hur gör man?

Förra fredagen var det tråkigt på jobbet. Inte så mycket folk och så kom det ett stort sällskap som kunde minimal svenska ohc inte ett ord engelska. Jag försökte förstå vad det var de ville handla och de blev mer och mer frustrerad över att jag inte kunde turkiska. Det slutade med att de blev otrevligare och otrevligare och jag blev frustrerad.

Köpet blev i alla fall färdigt och det firade jag med att ta ut all min aggression på väggen i biljettcenter. Det är betong. Det gjorde ont. Det resulterade i ett stort blåmärke och en spricka i höger fot. Lysande

Min ångest blev lite bättre idag i alla fall. Denise blev stucken av ett bi igår.. STackars bi.. Det dog ju..

Fick ta en bild på ELin idag. Den är värd mycket skall ni veta, för henne får man ALDRIG ta kort på..

Sitter och tittar på OS-invigningen och jag älskar det. Jag älskar ljuset, musiken, dansen och alla glada människor. Jag älskar att se folk marschera in i vackra kläder. Speciellt fantasitskt tyckte jag att det var att en slöjbeklädd kvinna fick bära flaggan för iran. Världen på rätt väg?

Jag börjar makea some friends i Boden. Allt tack vara familjeliv.se. Skall ta en fika med en av dem när jag åker hem en vecka nu i augusti. Är fortfarande rätt skeptisk på att bo där, MEN nu får jag ju i alla fall lite sällskap medan jag silently längtar tillbaka till södern..

Har varit på ett sådant 3D-ultraljud idag och jag är alldeles överväldigad. Allt är så himla skönt. Saker som man vanligtvis inte märkt förrän efter födseln är nu avklarat. Det finns fem tår på varje fot, och fem fingrar på varje hand. Och En bekräftad pojke är det ju också,, =)

Det är bara såååå skönt. Jag har ju varit så orolig för att han inte skulle växa som han skall eftersom jag inte har så mycket mage. Men han var frisk och joxade runt inne i magen. Skönt att se. Vid ett tillfälle såg det faktiskt till och med ut som att han plutade med munnen och pussade..